Stårken är påväg.

Jag har insett att jag inte har fattat att Sofia och Martin ska ha barn. Jag säger de till folk när dom ser min embryo tavla som jag håller på o målar typ lite lätt "a min syrra är på tjocka" men så inser jag att jag inte fattar att de händer på riktigt.. Och så såg jag alla kläder mamma skickat nu på hennes blogg o tänker på paret när dom sitter där hemma o lyfter på pytte små strumpor och tiny små mössor och undrar om dom inte är en aning för små för vem ska kunna ha det på sig? Och tänker att allting plötsligt är så annorlunda och livet känns helt nytt och konstigt. Sen kommer magen börja växa och då förstår dom kanske lite mer att det faktiskt kommer att komma en människa ut där någon dag. Ett litet litet annat hjärta som tickar i takt med hennes eget. Eller kanske lite lite fortare som en fågel som man tagit upp från snön precis efter att den flygit in i rutan. Dom lyssnar noga på magen och där inne ligger lilla kotte i all sin rosa skönhet och skvalpar. Snart har den tår att vicka på och små öron som lyssnar till mammas andetag och Tom Waits. Jag förstår fortfarande ingenting...


Det är helt fantastiskt.